Tvättdag idag, och vi har vä-äldigt mycket tvätt, så jag tog morgontiden (S. jobbar kväll den här veckan), och släpade mig upp när klockan var kvart i sju (på min SEMESTER!!). Allt var frid och fröjd, och jag höll på att hänga in det sista i torkskåpet när ARGA TANTEN stiger in och stirrar på mig som om jag vore nåt hon skrapat från under skon.
-Är inte du färdig än?! (sagt i en arg, anklagande ton)
-Jo, alltså...behövde du torka?
-Nej, men det där är ju jättemycket tvätt! Och din tid är ju SLUT, då ska man vara ute ur tvättstugan! (sa hon snipigt)
-Det här ska vara klart till din tvätt är klar.
Jag försökte hålla en vänlig, neutral ton, för jag hade visserligen inkräktat på hennes tid, men hon behövde ju ändå inte använda torkskåpet, så what's the big deal, liksom...
Hon sa inget mer, utan började slänga in sin tvätt i maskinerna, smälla upp fönster (tydligen hade jag gjort stället alldeles för varmt), och när hon gick för att smälla upp ännu ett fönster så sparkade hon irriterat undan en av mina IKEA kassar som låg där. Ursäkta, liksom...
Till sist gick hon ut, och smällde igen dörren efter sig. Hårt. Oj, vad arg hon var! Men varför?
Jag är fortfarande ganska så brydd över hur en människa kan bli så arg för en sån liten sak. Jag hindrade inte henne att tvätta, maskinerna var avtorkade. Det enda som jag gjorde var att existera där, vika min tvätt och använda torkskåpet. Men, jag lät hennes ilska inte bekomma mig (nästa uppgift i Pollack's bok ;) ).
När jag gick ner nästa gång så var inte tvätten riktigt torr, så jag satte mig för att vänta en stund ( det var 20 minuter kvar på hennes maskiner) när jag såg den. Hon hade demonstrativt ställt fram sopkvasten. Jaha, tänkte jag, jag tar väl en sväng och sopar då. Så det gjorde jag.
Sen började jag ta ur tvätten ur torkskåpet, när ARGA TANTEN, fortfarande rasande, kom in. Hon sa inte ett ord, men gick omkring och smällde med fönstren och kontrollerade(igen, demonstrativt) att jag tömt torktumlaren på ludd. Jag stod och smånynnade och vek tvätt, och när jag sedan gick, och hade kommit ut på gården, så smällde hon upp det sista fönstret (jag stod väl i vägen för det med...).
Hon var verkligen orimligt arg. Det kan inte bara bero på att jag var i tvättstugan. Stackars henne, vad jobbigt det måste vara!
Nästa gång jag tvättar ska jag vara beredd och ha min bok med mig. Eller kanske en bit choklad.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hon var nog sur för nåt annat! åsså råkade du bara vara där! Kay Pollack hjälper ibland ;-)
Kram, Cicci/Trollmor
Ja det finns såna människor, man undrar ju hur de mår, jag har en abbonnent som blir skitsur om tidningarna är några minuter sen också, fnyser och nästan sliter åt sig tidningen av mig, från början tänkte jag på henne som " surhaggan" och hatade henne,men sen jag läste Mia Törnbloms bok Självkänsla nu, så har jag insett att nåt är ju fel med tanten,hon kanske har ett olyckligt äktenskap eller har svår smärta eller så, det är ju inte mitt fel iallafall, så numera tycker jag bara synd om henne.
Skicka en kommentar